Inkludering genom hemmets renässans – the liberation of concentration!

I en ny undersökning läser jag att vi kommer att fortsätta jobba på distans eller halvdistans de kommande åren. Efter att under lång tid ha levt stora delar av våra liv på kontor får hemmet nu en renässans. Min kropp fylls av ett lugn.

Det nya flexibla arbetslivet är nämligen inte bara soft för vissa; det är livsavgörande för många. För människor med funktionsvariation innebär det nämligen ett mer inkluderande samhälle, med större möjlighet att få utväxling för vår fulla potential.

Jag har slutat räkna hur många gånger jag har behövt komma ut som ”ADHD-tjejen” på min arbetsplats. Det har ibland mottagits med osäkerhet. ”Hur kommer det påverka oss? Behöver hon mer resurser? Kommer hon vara en belastning?”. Även om man på senare år har börjat prata mer om ADHD och några har lyft det som ”superkraft” så är min erfarenhet att min diagnos snarare ses som ett problem för samhället.

Jag menar att ADHD på många sätt är en kultursjukdom, ett mänskligt sätt att vara på som inte passat de normer som hittills dominerat samhället. Gamla idéer om produktivitet passar inte en person som frodas under friare ramar, där det istället finns plats för kreativitet, självständighet och tid för fördjupning. ADHD är en avvikelse från effektivitetsnormen och blir klassat som ett problem – en funktionsnedsättning.

Genom pandemins framtvingade hemmakontor har vi märkt att vi inte behöver bygga arbete på regler, mallar och stämpelklocka. Det spelar ingen roll om man jobbar på natten eller från sängen. Det viktigaste är outputen, som till exempel bra idéer och att se saker som andra inte ser. Det vill säga, typiska ADHD-drag.

Jag, och många med mig, har upplevt större fokus och ökad kreativitet under ett friare sätt att jobba på – en liberation of concentration! Förhoppningsvis kan detta fortsätta framöver, för i en inkluderande kultur blir ADHD bara ett sätt för människan att vara på bland många. En variation av mänsklighet, inte ett problem.

Och skulle man som chef inte vilja skapa en inkluderande kultur för att det är rätt sak att göra kan man ju alltid luta sig mot the bottom line, när studie på studie visar att företag med en inkluderande kultur får bättre resultat.

Den stora lärdomen för arbetsplatser är att man måste jobba hårdare för att inkludera fler. Först då får vi en värld där alla kan komma till sin rätt. Länge leve flexibilitetssamhället!

Danielle Drake
PR Creative, Obeya